Den första heter Det Stora Året och är skriven av Mark Obmascik. Boken är en skildring av hur tre skådare (Sandy Komito, Greg Miller och Al Levantin) under 1998 arbetar stenhårt för att se så många arter som möjligt i Nordamerika. Även om boken till stor del är baserad på information från de inblandade skådarna så är den skriven av en utomstående, så skildras händelserna på ett ganska neutralt sätt. Fokus i boken ligger på de ovanliga händelserna, de överraskande upptäckterna och den knivskarpa konkurrensen.

Omdöme: Jag finner denna bok mycket underhållande och har faktiskt läst om den två gånger!

Den andra boken heter Kingbird Highway – En berättelse om fågelpassion och är skriven av Kenn Kaufman. Boken är en skildring av Kens Stora År som han genomförde 1973. Precis som boken ovan så är det inte en bok om fåglar utan om fågelskådare, men i detta fall tycker jag inte alls att den är lika bra. En viktig ingrediens i författarens Stora År är att han genomförde den med en extremt liten budget (typ 1000 dollar för hela året), tyvärr så tycker jag att det hela urartar och till stor del handlar om problemen med att lifta. Mitt bestående minne av boken ett par veckor efter att jag läst den är “liftning”.

Omdöme: Boken har sin tjusning, men du ska definitivt prioritera att läsa den först nämnda boken först!

Slutligen vill jag även pusha för en uppsats som finns publicerad på hemsidan för Club300, den heter Ser du tärnan i det blå? (http://club300.se/files/docArchive/D-uppsats.pdf) och  är skriven av Per Samuelson som D-uppsats inom sociologiska institutionen. Den ger en färgstark och ibland roande inblick i den svenska hårdskådarens liv, mitt favoritcitat i boken är när en skådare reser sig från bordet och säger “Jag vet inte varför, men jag måste åka till Dalarna”.

Omdöme: En tidvis mycket underhållande uppsats, och eftersom den är gratis så kostar det inget att kolla lite i den!

Jag tänkte försöka återuppliva denna blogg och och ser därför fram emot kommentarer på mina inlägg, måste bara testa att jag har kommentarsfunktionen påsatt…

Väl mött under hösten!

Den första bilden är tagen med 10 mm (Canon EF-S 10-22) och jag har sedan ökat brännvidden upp till 600 mm (Canon 100-400L + Kenko 1,5 extender). Brännvidderna är kontrollerade med EXIF data så felkällorna är objektivets rapporterade brännvidd samt om extenderna verkligen är 1,5x förstoring.

Objektiven som användes var Canon EF-S 10-22, Canon EF-S 18-55, Canon 70-200/4L, Canon 100-400L och Kenko 1,5x extender.

OBS! Detta test utfördes på med en Canon 300D, d.v.s. med en brännviddsförlägning på 1,6x. Det innebär att den effektiva brännvidden är 16-960 mm.

Året har börjat rätt så bra med två nya livskryss; alfågel vid Skeppsholmen och tretåig hackspett på Järvafältet. Alfågeln var kanske inte i bäste kondition men det var stationär några dagar vilket gjorde att jag fick möjlighet att åka in till Nationalmuseum och titta på den.

Med den tretåiga hackspetten var det annorlunda. Den hade i och för sig setts redan dagen innan men då hade jag inte möjlighet att komma ifrån, men när jag såg larmet på mobilen den andra dagen tänkte jag att jag måste försöka. När jag kom till platsen var det folk på plats fortfarande (bl.a. Olle Bernard) och jag fick hjälpa att komma rätt. Och så satt den där, på ett par meters höjd satt den och hackade i lugn och ro trots att sex personer stod och tittade på den på på kanske fem meters håll. Mycket fin fågel!

Nåja, rubriken utlovade något om årets skådarmål. Prioritering för året kommer vara:

1. Års- och "all time"-kryss i Upplands Väsby. Detta är alltid högsta prioritet!
2. Livskryss
3. Upplandskryss
4. Års- och "all time"-kryss för Fysingen

Med denna prioritering inser man att det optimala är att kryss fåglar i de delar av Fysingen som tillhör Upplands Väsby. Ett par spetsbergsgås som häckar vid Hammarby kyrka skulle ju ge kryss på alla fyra av mina prioriteringar. :-)

Den stora skillnaden mot förra året är jag inte tänker försöka månadskryssa. En av orsakerna till detta är att det under år 2007 var stressigt att åka till Hjälstaviken varje månad för att kryssa vadare och gäss, det gav ju egentligen ingenting… Bättre hade då varit att åka till någon annan lokal i Upplands där det fanns något jag inte sett tidigare. Den andra orsaken är att det ju inte är möjligt att komma någonstans på listan när det finns folk som bor i Halland och Skåne. Min julvistelse i Halmstad visade med tydlighet vad många arter som finns där under vintermånaderna som vi i Uppland inte har en chans att få in. För att konkurrera på lika villkor skulle man alltså behöva en resa till södra delarna varje månad, och det är inte riktigt vad jag vill göra.

Läget idag är att jag saknar Sidensvans i Upplands Väsby, annars känns det som hyfsat under kontroll. Det vore också fint med svartmes och gärdsmyg, men de finns ju kvar under hela våren/sommaren så det löser sig nog!

Efter Varberg (och Getterön) fortsatte jag till Morups Hallar där en tretåig mås hade larmats, men det var inget som jag lyckades se… Däremot flög det in 50 kärrsnäppor i vinterdräkt, det tog ett tag att identifiera dem eftersom 60x förstoring i snålblåst inte är optimalt. Men jag kröp ihop bakom en liten sten och lyckades få stabilitet.

Enligt plan åkte jag sedan till Morups tånge och där såg jag lite piplärkor som jag hade lite svårt att placera. Baserat på rödaktiga ben bestämde jag dem till ängspiplärka men när jag kom hem så insåg jag att fågel på mina bilder inte hade skära ben utan mycket mörkt röda. Och det är även så att ränderna är mycket diffusa och inte alls så klara som hos skärpiplärka. Slutsats: Nytt livskryss med SKÄRPIPLÄRKA!

Och på vägen hem åkte jag förbi Steninge (gjorde ett försök i söndags också) men såg inget. Ett nytt försök ska göras i morgon förmiddag!

Så dagen fick avslutas med två livskryss, mongolpiplärka och skärpiplärka, samt ett antal andra roliga obsar (stjärtand, storspov, kärrsnäppa, småskrake och ringduva).

MEN nu är det ljusning! Tillbringar julen i Halmstad och här finns det massor att kryssa, enda problemet är att jag fortfarande dras med min halsfluss från förra veckan så blåsiga västkusten är ju inte helt optimal…

Hade egentligen tänkt åka norrut idag och leta efter mongolpiplärka, större piplärka samt vitvingad trut men då jag inte kände mig helt kry avstod jag. Det bidrog även att jag faktiskt hade glömt min fågelbok hemma, hur ska jag lyckas skilja mongolpiplärka och större piplärka från en ängspiplärka utan lite hjälp?! Eftersom jag tänkte hålla mig “hemma” idag så passade jag på att åka ner till bokhandeln på storgatan för att köpa en ny fågelguide, och så tog jag med mig kikaren också… På vägen hem tänkte jag att jag ska leta reda på reningsverket eftersom det setts diverse intressanta arter där senaste tiden.

Jag parkerade och gick 50 m från bilen mot stranden när en sträckande fågel fångade mitt intresse. Under kanske tio intensiva sekunder följde jag fågeln när den på låg höjd flög förbi och försvann i dimma/rök vid silos på andra sidan Nissan, som närmast var det säkert inte mer än 100 meter. Spontant tänkte jag tydliga kontraster i ansiktet samt mycket spetsiga böjda vingar. Snabb marsch tillbaka till bilen och slog upp pilgrimsfalk i den nyinköpta boken (mycket praktiskt!) och fick bekräftelse på vad jag trodde.

Gick sedan en kort tur mot stranden men hade tappat sugen lite efter ett nytt livskryss, och så var jag ju sjuk också… Åkte hem käkade lunch och sov sedan middag i nästan tre timmar.

Jag brukar parkera vid bron över ån och sedan dels gå längs kanterna och dels gå till en strandplats där man har bra utsikt över norra Oxundasjön. Men jag behövde inte gå särskilt långt för att se att det låg ett träd över ån, se bilden nedan, och det var ganska uppenbart vad som hade orsakat fallet.

Vid närmare inspektion av platsen så hittade jag fyra träd där bävern varit och gnagt, förutom det som redan ramlat. Alla träden var gnagda i olika omfattning, bilden nedan visar det som var närmast fällning…

Trädet som låg i vattnet var helt skalad på bark, vilket syns på bilden nedan.

Jag har tidigare sett en bäver simma över viken längst i söder i Fysingen, och även hört talas om att den ska finnas i Verkaån. Nu verkar den alltså även försöka etablera sig i Oxundaån!

Dagens mål var fågeltornet i Fysingen, men jag inledde vid Hammarby kyrka eftersom det var på vägen. I viken vid Hammarby låg det tunn is i de innersta delarna, först framme vid vikens utvidgning innan lilla ön blev det öppet vatten. Långt borta låg det några salskrakar och guppade.

Nåväl, väl framme vid fågeltornet var det extremt tomt på fågel. Några knipor och viggar på långt håll var allt som jag såg, och bakom en vasrugge låg ett gäng gräsand. Några storskrake landade också precis framför tornet.

Men dagens kryss var helt klart mitt nya livskryss för FJÄLLVRÅK! Såg den redan från fågeltornet sittande i en björk norr om sjön men kände mig inte söker förren jag gått upp till Ströms gård för en närmare titt. Riktigt kul!

Nu återstår bara att få den i Väsby också så att jag kan komma närmare ett nytt kryssrekord :-)

Men samtidigt så tycker jag att Svalan som helhet har varit lite trögare senaste tiden, lite längre svarstider helt enkelt.

Det som gör att jag i rubriken skriver “lätta att känna igen” är att jag redan när jag åkte hem igår såg dem på samma plats och direkt tänkte sidensvans, men av någon anledning stannade jag inte. Trots att fåglarna satt i ett högt träd och allt man såg var profilen så tänkte jag direkt sidensvans, den mycket upprätta hållningen (nästan lite likt en skarv i formen) är mycket distinkt.

Nu är det tre kryss kvar till tangering av förra årets kryssrekord. Jag tror jag satsar på att se fjällvråk, hämling och snösiska för tangering, och sedan mindre korsnäbb för att ta rekordet. Vi får väl se hur det går :-)

Mina intryck är (hela tiden jämfört med 30D):

• Den ligger mycket bra i handen, huset är lite högre vilket förbättrar stabiliteten något mot 30D (alla fingrar får plats bättre).
• Ljudet är annorlunda, lite mer dämpad, vilket borde bero på den förändring i spegelmekanismen som är gjord. I 30D slår spegeln upp med hjälp av en fjäder så det blir ingen dämpning innan den slår i stoppet, medans 40D använder en motor som drar upp spegeln vilket antagligen innebär att de kan börja bromsa lite innan de när stoppet.
• Menysystemet är annorlunda, svårt att säga om det är bättre eller sämre. Men nu krävs det att man snurrar på båda rattarna för att välje något, och det gillar jag inte helt. I 30D så var det baksidahjulet som kontrollerade alla menyval.
• Liveview, wow! Jag har aldrig varit särskilt förtjust i detta eftersom det känns icke-DSLR, men jag får nog tänka om! Säljaren visade hur man kunde använda autofokusen tillsammans med Liveview genom att trycka på en knapp; då fälldes spegeln ner, fokus genomfördes och spegeln fälldes upp. Smooooth!
• När det gäller sökaren var det inte någon jättestor skillnad vad jag kunde se, men samtidigt så gjorde jag inte parallell jämförelse med 30D.

Sedan har Canon annonserat två kommande objektiv, 800/5.6L IS oc 200/2L IS. Mer om det kan du läsa här. Kanske, kanske, kanske betyder det att de också uppdaterar 400/5.6L och lägger till IS. Snälla, snälla, snälla! Jag LOVAR att köpa en i så fall (fast kanske gör jag det i USA :-)!

Kunde heller inte motstå att klämma-känna på en Canon 1D Mark III när jag ändå var i affären. Oj va trevliga de är! Men valet mellan en eventuell 400/5.6L IS och 1D är enkelt, objektivet skulle helt enkelt gå före.

Besöket i fågeltornet aktualiserade även frågan om vad menas med ett kryss.

Jag saknar spetsbergsgås i min artlista och skulle gärna fylla denna lucka, speciellt eftersom jag har besökt flera lokaler där arten ska finnas (bl.a. Hjälstaviken). Precis som ett par gånger tidigare så fick jag en spetsbergsgås utpekad för mig (”de tre som simmar till vänster bakom kråkan på staketet”) och hade inga problem att se de fåglar som det rörde sig om.

Men jag kan inte med gott samvete säga att jag har artbestämt dem, trots 60x förstoring så såg de inte signifikant annorlunda ut än de sädgäss som de låg tillsammans med. Visst hade de kanske lite kortare näbbar, men att bara bestämma på det känns lite klent. Han som pekade ut dem hade sett dem landa och hade då observerat benfärgen, vilket för mig känns som ett krav den dagen jag ska kryssa denna art.

En parallell kan dras till prärielöparen som tidigare fanns vid Hjälstaviken, om så 20 exemplar skulle landa framför mig skulle jag inte gissa på prärielöpare utan det skulle bli brushane. Men när “alla” säger att det är prärielöpare och man samtidigt kunde se skillnader (tycker jag) så kan jag med rent samvete kryssa den, det som avgjorde här för mig var att dess storlek skiljde sig så pass mycket från en brushane.

Det gick ganska raskt att identifiera vart den satt genom att höra vart ljudet kom ifrån och se rörelser i busken, självklart hade jag handkikaren med och fick snabbt ögonen på den. Den såg ut som en gransångare/lövsångare men eftersom sången ju är ganska karaktäristisk så anser jag artbestämningen som klart.

Jag har förståelse för varför den satt i busken och sjöng, solen gassade från en blå himmel och det var helt klart vår i luften!

En vecka hade gått sedan den svartpannade törnskatan först rapporterades och äntligen kom jag iväg! När man jobbar heltid och har tre barn så måste man planera sina exkursioner. Följdaktligen så gick jag upp kl 05 i lördags och åkte iväg (efter en lugn frukost) mot Uppsala. När jag kom fram och till den kurva där fågeln brukar hålla till så hade det precis kommit ytterligare två skådare, varav en hade filmkamera med sig (mer om det senare). Jag stod 45 minuter i snålblåsten (tack och lov hade jag tagit med handskar!) innan jag gav upp, jag ville prioritera att åka till Hjälstaviken och försöka se prärielöparen… Så jag packade ihop mina pinaler och åkte iväg.

Men jag åkte bara ett par hundra meter eftersom det stod en skådare på nästa väg och tittade mot den plats vi varit. När jag stannade och frågade om han såg något så sa han att han såg den svartpannade törnskatan! Snabbt upp med tuben och kontrollera, och jorrå nog såg det ut som en sådan. Men det fanns ju en viss tvekan kvar eftersom vi tidigare hade sett en stenskvätta i enbusken, och sådär jättestor är kanske inte skillnaden på det avstånd vi befann oss.

Men det som avgjorde saken var att den person som hade filmkameran gestikulerade och pekade mot fågeln, alltså hoppade vi båda in i våra bilar och körde tillbaka till den plats jag tidigare varit. Fågeln verkade sitta på baksidan av enbusken så vi gick fram mot den, gjorde en stor lov runt densamma och väntade. Filmaren visade en del av sin film av fågeln och vi höll med om att artbestämningen var säkert. Efter några minuters spaning såg en person fågeln sitta i några stora torra grenar som låg på åkern bakom oss.

Jag tittade en stund på den och tog några kort (http://artportalen.se/artportalen/gallery/Image.aspx?rappsyst=0&obsID=10208121&imageID=51749). Sedan packade jag ihop och åkte till Hjälstaviken för att se om prärielöparen var kvar.

Väl framme i Hjälsta blev det inte så krångligt. Fågeltornet var fullt med folk och det gick hyfsat snabbt att få in prärielöparen i kikaren. Jag var inte kvar så länge eftersom skogsmulle väntade…

De nya Upplandskryssen för dagen (förutom livskryssen såklart) var gravand i Hjälstaviken och ljungpipare i Uppsala.

Hur var det nu med filmkameran då? Jo, han hade en Canon filmkamera på vilket han hade en Sigma objektiv med brännvidd 300-800 mm. Tydligen var det en faktor 7x med detta så det motsvarar ca ett 5600 mm objektiv. Jaja, allt är ju relativt…

Efter en snabb scanning av vattenytan, jag letade efter någon stackars kvarglömd fisktärna, så såg jag en grupp fåglar långt borta. De syntes inte så bra från min första obsplats eftersom den är i nivå med vattenytan, men när man går lite längre bort så kommer man upp 10-15 meter på ett berg och då ser man bättre. Långt ut på fjärden ligger det en grupp storlommar, sju stycken för att vara exakt. Jag studerar dem så gott jag kan och insuper deras karaktärer, hoppas alltid att det ska vara en smålom när jag ser dem oplanerat…

Dessa sju dök regelbundet och efter anslöt ytterligare ett exemplar, så totalt var det åtta storlommar som låg och guppade. Riktigt fint, även om det var på ganska långt avstånd. Det kan även noteras att det har funnits storlom i Blåkaren hela sommaren, men jag vet inte om det blev någon häckning.

Nåväl, nöjd med denna obs svepte jag över närliggande område och där såg jag plötsligt en havsörn sitta på ett skär. Jag studerade den ett tag och skulle sedan återgå när ytterligare en örn svepte in och landade precis brevid den första. Sedan satt de där…

Jag tröttnade på att titta på dessa örnar, eftersom de bara satt där, så jag svepte vidare. Och då såg jag ytterligare två havsörnar sitta på ett annat skär ca en km bort. Dessa satt också bara och tittade på omgivningen. När jag lämnade platsen satt de fortfarande bara där och tittade sig omkring.

Nästa morgon var jag ute tidigt och gjorde en liten runda, när jag kom till Högskäret så stannade jag på udden och spanade lite. Var lite distraherad av entitor så jag först när jag stördes av ett högt skrikande kollade jag omgivningarna ordentligt. I en trädtopp på ett skär ca 200 m SÖ om Högskäret satt det en havsörn och skrek. Det var första gången jag hörde en havsörn ge ifrån sig ljud, och när jag sedan hemma läste att det liknade spillkråkans så stämde det helt med min minnesbild.

Örnen satt själv i någon minut och sedan flög det in en havsörn till och satte sig i grenen ovanför. De flög sedan upp tillsammans och landade utom synhåll bakom ön. Efter en kort stund blev de bägge synliga igen och de flög då runt och utförde allmän luftakrobatik samtidigt som de skrek. Ytterligare en örn anslöt, utan att blanda sig direkt i de avancerade luftkonsterna.

Slutligen landade två av örnarna i skogsbrynet (på marken uppfattade jag det som) på Prästängen.

Denna helg har utan tvekan varit min mest örnrika någonsin, jag såg min första havsörn så sent som förra hösten! Jättekul!

Det är inte så svårt att inse att autofokus funktionen i en systemkamera är beroende av att det kommer in ljus som den kan mäta, lite förenklat kan också säga att ju mindre ljus som når autofokusen desto svårare har den att fokusera. I princip alla systemkameror är konstruerade så att de inte kan fokusera tillförlitligt med objektiv som har sämre ljusinsläpp än f5.6. Det gäller att vara medveten om att autofokusen ALLTID sker med maximal bländare även om en mindre bländaröppning (alltså högre bländartal, t.ex. f11) ska användas för att ta själva kortet. Faktum är att om kameran upptänker att max bländaröppning är sämre än f5.6 så stänger de av autofokusen, det går alltså enbart att fokusera manuellt!

Detta är inte ett problem för särskilt många personer eftersom det inte finns många objektiv med en sämre bländare än f5.6, enda undantagen är egentligen spegeltelen. Problemet uppstår först när man använder extenders för att förlänga brännvidden (eller förlängningstuber för att få bättre makroegenskaper). Om du sätter sätter en 1,4x extender på ett 400/5.6 objektiv så förlorar man ett bländarsteg och det blir i princip ett 560/8 objektiv, och kameran vägrar att fokusera…

Vad jag vet så är de enda kamerorna som även stödjer autofokus vid f8 de som ingår i Canons 1D-serie, men det kan hända att Nikon har liknande stöd i sina proffskameror.

Detta gör att om vill ha maximal brännvidd genom att använda extenders, vilket alltid är intressant vid t.ex. fågelfotografering, så är Canon 1D-serie mycket intressant. De riktiga proffsen använder såklart inte 400/5.6 utan kombinerar Canon 600/4L IS med en Canon 2,0x för att uppnå 1200/8, fast kombinationen Canon 500/4L i kombination med 1,4x är nog vanligare bland måga fågelfotografer.

Min grundplan var att åka till Hjälstaviken men när jag på JOKs hemsida såg att det fanns blåhake vid 30-meterskärret så tog jag en sväng förbi där först. Vid första besöket så blev det ingen blåhake skådad, det var lite sent på dagen så Olle Bernard tipsade om att komma tillbaka tidigare på morgonen. Istället åkte jag till Hjälstaviken och fick en ganska trevlig skådning under ca en timme, Mäktigast för när all grågässen (ca 10 000 enligt en uppskattning) lyfte som reaktion på en havsörn. Men intressantast var de den fasan hona med fem-sex kycklingar som tryckte i gräset, måste vara väldigt sent att ha en kull ungar som i september var så små.

Två dagar senare åkte jag tillbaka till 30-meterskärret och gick ner till ån och spanade. Efter ett par minuter fick jag sällskap av Clas Cronlund (tror jag) och han fick snabbt syn på några blåhakar 100 m bort, tack så mycket!

När jag skriver detta är det lördag eftermiddag och regnet öser ner, inte direkt läge att ge sig ut och vandra i fågelmarker…

Under dessa veckor har jag läst en del om den nya kameran, främst på www.dpreview.com, för att bilda mig en uppfattning om vad av det nya som är intressant. Jag tänker inte här förklara alla nya egenskaper (10 MP, 3″ LCD, Sensor Cleaning, sRAW, 6.5 bilder/sek, ny AF) det kan du bättre läsa på http://www.dpreview.com/previews/canoneos40d/. Att 40D skulle få 10 MP, Sensor Cleaning System och 3″ LCD är knappast något större överraskning. Allt detta fanns redan i 400D som introducerades för ett halvår sedan, så allt annat hade varit en sensation tycker jag.

Istället tänkte jag nämna de nya egenskaper som intresserar mig mest.

Den ökade bildfrekvensen är en intressant förändring anser jag, 30D har val mellan 5 bilder/sek och 2.5 bilder/sek. Även om det inte verkar vara en så stor förändring så är det faktiskt en ökning med 30%. Denna förbättring är inte för alla utan riktar sig till de som ofta fotograferar rörliga föremål, t.ex. flygande fåglar, sport och barn :-).

Om jag antar att Custom modes funkar som på 5D så är detta något som skulle vara jättebra för mig. En custom mode är en uppsättning inställningar som man snabbt kan ställa in genom att vrida program-vredet till önskad mode. Ett exempel på vad jag skulle vilja ha detta till är ha en “flygande fågel” mode som använder Av, ISO 400, f5.6, exponerings kompensation +1 och AI Servo. Idag när det flygel förbi en fågel hinner jag bara ändra exponerings kompensationen innan fågeln är borta.

Ännu en nyhet är att man kan se ISO i sökaren hela tiden, på 30D såg man den bara när man ändrade ISO. Mycket intressant i sammanhang när man ofta byter ISO. T.ex. har jag på ett bröllop av misstag legat kvar på ISO 800 trots att vi gått ut i solljuset…

Alla dessa egenskaper brukar nämnas nyheterna gås igenom, men jag tycker att man absolut inte får missa att 40D även verkar ha fått en klart förbättrad sökare. Den nya sökaren är både större och ljusstarkare än den gamla, det finns de som liknar den vid sökaren i 1D-kamerorna. Om den liknar 1D så är det helt fantastiskt, jag klämde-och-kände en hel del på en 1D Mark IIN för en tid sedan och en sak jag verkligen minns är dess härliga sökare. Att sedan titta i en 30D är nästan deprimerande…

För en ägare av 30D finns det inte många anledningar att uppgradera, och personligen kommer jag inte att göra det heller. Men å andra sidan så är knappast 30D-ägare målgruppen heller, snarare är det en uppdatering riktad mot ägare av 300D/350D/400D samt personer som ännu inte har valt DSLR-system. Min åsikt är att de flesta tillverkare har kameror som liknar 40D, främst tänker jag på att de har 10 MPix. Det som jag tror kan attrahera köpare till 40D är 6.5 bilder/sek, fast nu har ju Nikon presenterat Nikon D300 så konkurransen ökade…

Min önskekamera är helt klart 1D Mark III; suveränt autofokussystem (ja, jag vet att den strular lite just nu), superb ISO prestanda (ända till 6400) samt såklart 10 bilder/sek. Det enda som avskräcker mig är priset, att kameran är jättestor och ganska tung tror jag man vänjer sig vid! MEN om å andra sidan uppföljaren till Canon 5D skulle få fokusmöjlighet vid f8 (måste nog förklaras i ett separat inlägg) så slår jag nog till på den istället (speciellt om den även får ökade bildfrekvens till 5 bilder/sek). 5D.next vore jättekul eftersom den med sin större sensor har bra ISO prestanda och en riktigt ljus sökare.

Och om skådardagarna blir fler så blir det nog fler inlägg i denna blogg också.

Då tänkte jag att det vore väl kul att gå runt ön och se vad jag hittar, totalt ägnade jag kanske tre timmar åt detta men hittade faktiskt en hel del fåglar (tycker jag). Aktuella obsar från Grinda kan du se här.

Totalt var det cirka 30 arter jag såg/hörde men det mest intressanta var inte de jag såg utan de som jag inte såg. Några arter som man ser varje dag hemma i Väsby är pilfink, skata, kråka och kaja, men ingen av dessa arter syntes på ön under mina två dagar där. Jag var också förvånad över avsaknades av sjöfågel, några trutar, en fiskmås och några förbiflygande storskarvar var väl allt när det gäller fåglar som gillar vatten. Jag hade (tydligen felaktigt) trott att det skulle vara mer av den sorten i skärgården.

När vi åkte båten hem så spanade jag så gott jag kunde och såg då en del storskarv och trutar samt några knölsvanar på skären, men i stort sett inga måsar.